Idag var det en "pappa&dotter-dag", and I love it!

Vi åker påväg mot stan, framrutan på bilen isar igen så vägen vi åker på blir till en dimma. Bakom kommer en firmabil i en jävla fart och lägger sig skit tight.
Pappa: Man skulle ha bromsat ner nu och retat upp han så han gasar på när det blir dubbelfiligt. Också får vi hoppas att det står en polispatrull där borta.
Jag: Ja också stannar vi, vevar ner rutan och säger "Jaså, skulle du inte längre?" till honom när han blivit stoppad.
Pappa: Eller så säger vi "vad heter du i efternamn?", "Andersson, vadårå?", "Jaså, Andersson har inget körkort". (han sa det på samma sätt som dom hade sagt i en film från 60talet)

När vi kommit hem stog vi i köket och pratade.
Jag: Kan du inte berätta om den där rocken?
Pappa: Vilken rock?
Jag: Den där som farmor köpte till dig när du var liten.
Pappa: Ah, men något så mycket jävulskt hemskt!

Jag skrattar alltid fram tårar och magknip när han pratar om den där rocken. Han gick runt i köket och muttrade medan jag satt på en stol och försökte få luft. Sedan;
Jag: Är det ditt jobbigaste minne från då du var liten?
Pappa: Ja, i klädväg äre det. Jag har aldrig skämts något så mycket jävulskt innan eller efter det. Folk vände sig om och kollade efter oss (hans bror fick en likadan) när vi hade dom på.

Rocken var en knälång trenchcoat i beige med knytning runt midjan.

Önska en låt!

Jag önskade Vem pra bahia, dom spelar den nu, i skrivande stund. :)
Vad önskade du?

Jag bara älskar det, vore idiotiskt att göra något annat.

Vem pra bahia, vi drar till Malmö!

Jag vill till Malmö och skåda spektaklet på nära håll. Spektaklet som hållit mig vaken i timmar nu.

Det är fint, det dom gör, men det är ju också fullständigt från vettet.

Du sprang och jag sprang efter, trots att folk tittade fundersamt. För det är precis så man gör, glor när något sticker ut från det vanliga. Jag ville hinna ifatt dig, slå ner dig till marken och sparka dig i magen.

- Jag älskade ju dig, var det så jävla svårt att förstå?

Du sparkade på något i farten, något som visade sig vara stenhårt. Jag ville stanna upp och skratta, njuta av den smärta du inte lyckades dölja. Men jag vågade inte, jag var rädd för dig. Jag var alltid rädd för dig, alltid.

Vi sprang längs ån, du linkade fram på grund av smärtan i foten du sparkat med. Du vände dig om och skrek "jag h a t a r dig, försvinn!"
Du hatade mig inte, det har du aldrig gjort även om det var väldigt ofta du lät mig höra det.

Du hade regler som jag var tvungen att följa om jag ville ha lugn och ro. Reglerna blev fler och fler för varje dag, jag gick på en lina som svajade och det är klart jag ramlade av ibland.
Det var precis vad jag hade gjort den där gången, jag hade ramlat av. Det hatade du mig för, sa du, fast egentligen älskade du mig.

Du har alltid älskat mig! Tror jag.

Vi var som natt och dag, så otroligt olika varandra men ändå beroende av varandra. Du behövde mina pengar och jag behövde din galenskap. Din galenskap som du överdrev med ord, som visade sig vara mindre galen än du beskrev.

Jag gillade inte att sova brevid dig. På golvet i mitt rum fanns en madrass, där fick du sova nästan varje natt. När det blev för varmt skickade jag ner dig, jag stog inte ut. Ändå skulle vi envisas med att leva ihop.

Lögner, otrohet och smärta.
Ändå skulle vi envisas med att leva ihop.